Älskade lilla Claude verkar ha ett medfött leverfel, en s k levershunt. Det är en kärlmissbildning som gör att ett av blodkärlen som går till levern tar en genväg så att en del av blodet passerar orenat. Han har pga det här en väldigt liten lever eftersom den inte utnyttjas tillräckligt väl.

Det här går att operera men operationen är väldigt riskfylld. De kan inte ställa hundraprocentig diagnos på honom förrän de sövt honom och sprutat in kontrastvätska och röntgat honom för att se hur blodet går genom blodkärlen. Innan de gör detta vill de ha ett beslut från oss om de ska gå vidare med operation eller inte. I så fall opererar de honom direkt när han ändå är sövd. Om han inte opereras utan i stället får gå på medicin och leverdiet kanske han lever ett par veckor till. Kanske månader. Kanske år. Veterinären kan inte ge någon prognos. Men han kommer inte få ett värdigt liv på medicin och leverdiet. Om operationen lyckas kommer Claude bli helt frisk och få ett normalt liv.

För oss finns inget alternativ förutom operation då det är en chans att göra honom frisk. Detta trots riskerna med operationen och trots att vi själva får bekosta operationen eftersom försäkringen inte täcker medfödda fel. Operationen kommer kosta mellan 25.000 och 60.000 kr. Om Claudes uppfödare haft en dolda fel-försäkring på Claude hade den täckt kostnaden för operationen. En sådan försäkring gäller tills dess att katten uppnått tre års ålder och Claude är ju bara 2,5 år gammal. Dessvärre har inte uppfödaren försäkrat Claude och hans syskon för dolda fel. :-(

Veterinären ville först att han skulle ha opererats i måndags, men då han hade förlängda blödningstider (50% mer än normalt) ville de skicka hem honom på medicin och leverdiet för att han ska få en chans att pigga på sig ytterligare och ha bättre chans att överleva operationen. Därför är han hemma nu. Han har tack och lov varit pigg och glad och fullständigt vräkt i sig mat sen han kom hem. Det känns verkligen otroligt skönt att han är stark inför operationen som blir av torsdag den 11 februari.

Jag är fullständigt förlamad av sorg och känner mig helt ihålig. Jag får inget vettigt gjort förutom att gå till jobbet om dagarna. Det här känns så orättvist! Finaste lilla Claude. Vi förlorade Molly för 2 år sen när hennes njurar slutade fungera. Jag vill inte förlora en katt till! Inte så här. Jag vill att våra katter ska få vara friska och leva ett långt och lyckligt liv. Claude är ju fortfarande kattunge känns det som...

Marcus är min klippa. Jag vet inte vart han får sin styrka ifrån. Han orkar hålla humöret uppe, skotta snö, laga mat, tömma och fylla diskmaskinen, kämpa med medicineringen av alla katter och se till att allt flyter på som vanligt. Detta trots att han egentligen är lika ledsen som jag. Jag känner mig ändå stärkt av hoppet att Claude ska klara sig igenom operationen. Att han är så pigg och glad gör allt lite lättare. Jag har tagit ledigt från jobbet på torsdag när han ska opereras. Jag kommer inte fixa att sitta på jobbet och veta att han ligger på operationsbordet och kämpar för livet.

Wilma-gumman slutade kräkas när hon blev inlagd på djursjukhuset men hon ville inte äta. De röntgade henne, tog ultraljud och blodprov och även gastroskopi och rektoskopi. De två sistnämnda får vi svar på på onsdag när hon ska på återbesök. Hon har sen hon kom hem enbart fått i/d-mat samt Rani-Q som ska hämma saltsyreproduktionen i magen på henne. Hon äter men inte med god aptit och så sover hon väldigt mycket. Mer än hon brukar. Jag längtar tills på onsdag då vi förhoppningsvis får en diagnos så att vi kan behandla henne och då förhoppningsvis få henne frisk och pigg igen.

Gulle-Bullen var på återbesök hos veterinären i onsdags för nytt blodprov och vägning. Han har gått upp 1 hg i vikt sen sist. Det går åt rätt håll även om det går väldigt långsamt. Lite för långsamt tycker veterinären så nu testar vi att låta honom äta ett annat foder som han förhoppningsvis ska tycka bättre om. Och så fortsätter vi medicinera honom med kortison och antibiotika. Medicineringen är en kamp med Bullen. Han är helt omöjlig och börjar tokdregla så fort han fattar vad som är på gång. Marcus har helt sönderklösta händer av Bullens klor när han försökt ta sig loss och slippa medicineringen. Han är inte alls glad på oss som tvingar i honom en massa tabletter morgon och kväll. Det gör verkligen ont i hjärtat när han drar sig undan så fort vi närmar oss honom. Som om han inte litar på oss längre... Veterinären har gett oss ett par knep så förhoppningsvis ska medicineringen inte bli så plågsam för honom fortsättningsvis.

Jag har skrivit ner all medicinering av katterna för att kunna hålla reda på allt. Det är så mycket nu så det är en enda röra i huvudet...

Lilla hjärtat...

Claude tar det här med medicineringen med ro. Han verkar nästan tycka om det. Han är en liten ängel!

Att ge honom medicin är nästan ett nöje. Jag är så tacksam att det går så lätt med honom då han ska ha mest medicin och så ofta som tre gånger om dagen. Jag vet inte hur jag skulle orka om det var lika besvärligt med honom som med Bullen...

Nu dricker han duktigt också vilket gör att vi inte behöver vara lika oroliga för hans tidigare urinvägsproblem. Innan han blev inlagd på sjukan ville han inte dricka kranvattnet utan vi fick truga honom med torskspad.

Vi är så tacksamma att Lillen är frisk! Han har aldrig varit sjuk sen vi tog in honom från det vilda livet där ute när han var en liten plutt. Nu är han en stor plutt. :) Han verkar vara en riktig survivor.

Jag är trött på att min hemsida blivit en slags sjukdagbok för mina katter. Jag trivs inte alls med det även om jag förstår att det är svårt att skriva om något annat när sjukstugan här hemma upptar hela min fritid och är det enda jag tänker på just nu. Hemsidan kommer därför ligga lite på is tills dess att jag har ork och inspiration att fortsätta med den och jag har något annat att skriva och berätta om än sjuka katter. Tack för att ni bryr er och är så gulliga i gästboken!